Jag sa i mitt första inlägg att, oberoende av vad Obama valde att delge i sin biografi så skulle jag ta emot det med öppna armar... så mycket respekterade jag honom då... en respekt som bygde på enstaka lästa artiklar, ett fåtal beskådade tv-klipp och en strak intuition.

Idag, när jag har läst boken... när jag har erhållit en uppsjö av information om denna häpnadväckande man så respekterar jag honom om möjligt ännu mer.

Att göra upp med sitt förflutna, samtidigt som hela världen kan ta del av den uppgörelsen kräver en modig individ. En målmedveten individ som inte räds det oväntade. Målmedvetenhet är jag, efter att ha läst denna bok, ganska så säker på att han fått från sin far. En far som må ha varit frånvarande, men som jag uppfattar mig se emellanåt i Obama själv. Jag tycker mig se likheter i hur de agerar och hanterar invecklade situationer.

Det finns en berättelse i boken, berättad av Obamas morfar... en berättelse som gav mig gåshud och berörde mig mycket. (Detta var under en tid då rasskillnaderna började märkas mer och mer i USA och de svartas situation försämrades)

"Alla var på festhumör och åt och drack, ackompanjerade av slack-keygitarrspel. Så tillkännagav en vit man plötsligt till bartendern (och högt nog för att alla skulle höra honom) att han inte borde behöva siita och dricka ädla drycker bredvid en nigger. Lokalen föll i tystnad och folk vände sig och tittade på min far. De förväntade sig slagsmål. Istället reste sig min far upp och gick fram till mannen, log, och började föreläsa för honom om trångsynthetens dårskap, den amerikanska drömmens inneboende kraft och de universella mänskliga rättigheterna. Killen mådde så risigt när Barack var färdig, sa morfar, att han plockade fram en hundradollarsedel ur fickan och gav honom utan omsvep. Räckte till alla våra drinkar och puu-puus den kvällen - och till din pappas hyra den månaden".

Denna berättelse är så mäktig. En man kan, enbart med kunskap och relevanta åsikter, besegra så mycket okunnighet och hat. Det är väl här jag ser likheten mellan Obama och hans far. När jag läste detta stycke visste jag att det var så jag uppfattade Obama. Som en man med en stark röst och ett klart budskap, ett budskap som bär grunder om acceptans.

Obama berättar också i boken om hur han vid tillfällen i livet har handlat orätt. Han förskönar det inte, han berättar det med all sannolikhet precis så som det var, vare sig det handlade om droger eller något annat.

På grund av detta har jag därför också kommit till en annan insikt under läsandets gång. Nämligen att jag har hittat min definition av en bra förebild.

- En bra förebild är inte någon som aldrig gör fel, utan någon som gör fel och ställer det till rätta.

Det går inte att göra rätt om man inte har gjort fel, så tack Obama för att du gjort fel och nu gör så rätt!

/ Malin

Det jag skulle vilja diskutera är: Tror ni att vem som helst, närsom helst under sitt liv, kan bli beroende av tyngre droger eller krävs det en utomstående faktor?

Exempelvis: Låt säga att du är den första inom din bekantskapskrets som prövar droger och nästa gång får du även med dig ett par vänner. Löper du lika risk för att utveckla ett beroende om dem skulle fortsätta än om dem skulle avfärda det totalt?

I Anthonys fall, som bland många andra missbrukare fanns det stora problem hemma ända sedan en tidig ålder. Krävs det svårigheter i hemmet, familjen eller på annat håll för att man ska bli beroende? Om inte: Vilka andra faktorer krävs?

Anthony missbrukade fram tills tvåtusentalet. Vad tror ni att det är för skillnad på åttio- och nittiotalets missbruk jämfört med idag?

Slutligen vill jag veta vad ni tror om: Går det att helt på egen hand övertyga en missbrukare att bli ren?

Jag hade tänkt att fortsätta djupare in på några saker som jag tog upp i det senaste blogginlägget.

Så fort jag tänker på Anthonys hemlöshet börjar jag alltid spekulera hur det skulle vara för mig själv. Vilka skulle man vända sig till för att få någonstans att sova? Skulle man till och med vända sig till främlingar? Hur skulle man skaffa pengar och för den delen jobb?

Eftersom att det endast är spekulationer kan jag inte säga säkert hur det skulle gå till, men jag är rätt säker på att om ingen skulle ställt upp för mig skulle jag haft svårt att klara mig, bland annat på grund av de två helt olika världarna jag och Anthony lever i. Det är inte bara Hollywood och Ljungskile som skiljer sig, utan även årtalet. På grund av inflation är allt snäppet dyrare, så pengar skulle definitivt vara ett större problem i mitt fall.

Jag tror absolut inte att jag skulle klara mig lika bra om jag försattes i samma situation som Anthony: Hemlös i Hollywood. Detta på grund av en simpel faktor: Jag är inte lika våghalsig som honom. Han kan stjäla mat och sprit utan att blinka medans jag skulle bli stum av rädsla för att bli ertappad.

En annan tanke som slog mig under läsningens gång är hur ingen egentligen gjorde något för att få Anthony att sluta.

Det är inte förrän Anthonys vän, som även var bandets första gitarrist, Hillel dör av överdos som någonting förändras. Han blir så förbluffad att han börjar ta tyngre droger framtills att han bestämmer sig för att ta kontakt med ett rehabiliteringscenter. Under ett tandläkar besök får han mediciner som orsakar ett återfall. Senare i boken får man reda på att han inte var helt ren under perioden som han tidigare påstått. Idag är Anthony helt ren.

Så varför var det ingen som gjorde ett samlat försök att övertyga honom att bli ren? En anledning skulle kunna vara att det var mer accepterat att hålla på med droger då än vad det är idag. Anthony har idag en son vilket också talar för att han inte längre kan tänka lika själviskt

En annan anledning är Anthonys sätt att ständigt ta rollen som alfa-hane i förhållanden med sina vänner. Det är inte många tillfällen i boken där någon ger sig in i en verbal strid med Anthony och kommer ut som vinnare. Vid ett tillfälle i boken är Anthony skyldig sin rumskamrat pengar. Rumskamraten bankar på dörren men Anthony vägrar att släppa in honom i hopp om att han ska ge sig iväg. När rumskamraten senare hugger ett stort hål i dörren med en yxa vänder Anthony det direkt till sin fördel genom att kvitta skulden och få honom att flytta ut.

Den anledning jag tror mest på är den jag nämnde i mitt förra inlägg: Anthony ser inte på sitt beroende som något negativt. Trots att han vid vissa tillfällen beskriver sina hjälplösa försök att sluta så fortsätter han, och ger sig även på alkohol en del gånger, utan att ens visa någon skam.

/Carl

I Scar Tissue finns det tre stycken huvudämnen:

Det genomgående temat i boken, och det mest framstående, är Anthonys ständiga drogmissbruk som skaffar honom nya vänner men som även skapar stora motgångar i hans liv och karriär som musiker. Under hans period som hemlös lyckas han ändå skaffa jobb på ett företag som heter Mid-Ocean. Hans jobb går till mycket ut på att vara springpojke åt en man som heter Bill. Anthony flyttar senare in hos Bill. Utdraget som följer är fortsättningen:

”En kväll kort efter att jag flyttat in blev det dags för en av mina ökända kokainorgier. Det blev en sån där bisarr promenad natt då jag gick Hollywood Boulevard fram och tillbaka, tittade in i porrbutikerna och bar mig allmänt underligt åt. Under natten var jag hemma i tysthet kanske en gång, för att hämta pengar eller varma kläder, men till slut var jag ute hela natten.

När jag kom till Mid-Ocean morgonen därpå gav mig Bill en blick med uttrycket i ögonen som jag aldrig sett förut, typ ’Jag ska döda dig din jävel’. Han hade alltid varit en så mild och avspänd person så jag frågade honom vad som var på tok Han tvärstannade, kanske för att han såg något i mina ögon som han inte hade väntat sig, men berättade sedan att han hade haft inbrott under den gångna natten, att varenda av hans dyrbara gitarrer var borta, och att jag var den enda som kunde ha gjort det.”

Efter detta försöker Anthony förklara att han är medveten om att drogmissbruket får honom att göra underliga saker, men att han aldrig skulle stjäla från Bill. Bill litar inte på hans historia och Anthony gör valet att flytta ut eftersom: ”Aldrig att jag tänkte bo hos en kille som trodde jag hade bestulit honom.”

Jag har valt detta utdrag för att påvisa hur man lätt underskattar och fördömer drogmissbrukare. Svårigheten med många missbrukare av alla dess slag är att de tenderar till att ljuga för att kunna utöva sitt beroende, så hur vet man när någon talar sanning och inte? Till mångt och mycket har det även att göra med att Anthony under denna perioden av boken inte ser sitt missbruk som ett beroende, eller för den delen ens något negativt.

En annan faktor är att Anthony ända sen barndomen har ”dragit en och annan vals” för att slippa kvarsittning och relegering, men verkar ändå vara en väldigt ärlig person till dom som står honom nära.

Ett annat utdrag beskriver svårigheterna med att sluta med heroin:

”Innan jag lämnade Los Angeles tog jag mer heroin än jag hade tänkt mig. Jag började med en regel om att bara göra det en gång i veckan, för gör man det oftare löper man risken att bli fast på det. Småningom gick snacket: ’Jag gör det två gånger den här veckan, men nästa vecka låter jag bli helt.’ När dag tre är inne blir det: ’Jag ser till att lägga en ren dag emellan varje gång jag tar, för på så vis kan jag aldrig torska.’ Sen var det: ’Ifall jag tar två dar i sträck, och ser låter bli två dar och sen bara gör det en dag, så är jag grön.’ Jag var på väg att förlora den striden.”

Anledningen till varför jag har valt att just ta upp detta temat som det mest centrala är på grund av bokens klara beskrivning av hur svårt drogberoende faktiskt är. Detta är ingen replik från någon utbildningsfilm för att informera och skrämma ungdomar från att ta droger. Det här är orden från en man som har använt droger sen han var tolv och blir därför tusen gånger mer relevanta för mig än för någon informations film som jag någonsin sett under mitt artonåriga liv.

Det är ett väldigt intressant tankemönster som enligt mig inte bara tror uppstår vid missbruk, utan även när det kommer till exempelvis att avstå träning: ”Jag tränar inte idag för jag måste hinna göra annat.” ”Kan inte träna idag heller för jag känner mig lite krasslig.” Och så vidare.

Ett annat utav bokens tydliga teman är livet som ”buse”, en livsstil som ofta försätter Anthony i svåra situationer.

Under bokens gång blir Anthony, och även hemlös ett flertal gånger. I ett senare parti blir hans bästa vän och bassisten i Red Hot Chili Peppers, Flea, hemlösa på grund av att de valde att köpa skinnjackor som de lyckades pruta ner priset på genom hungerstrejk istället för att betala sin hyra. Många gånger beror hans hemlöshet på att prioriterar drogerna.

Man får följa hur Anthony sover hos vänner ända tills dem eller deras föräldrar inte orkar med honom, och han antingen sover i sin bil parkerad utanför deras hus eller på deras bakgård. När detta inte heller tillåts åker han hem till nästa vän.

Anthony är inte ovan vid att stjäla och snatta, så man får många tydliga förklaringar på hans metoder att stjäla mat, böcker till collage eller sprit.

Vid en av Red Hot Chili Peppers första spelningar innan de skaffade sitt namn kom Anthony i konflikt med ägaren till klubben som de spelade på. Ägaren ville inte betala den avtalade summan på grund av att det var för få gäster där. På toaletten kör Anthony ner ägarens huvud i toaletten och tar de pengar som han har på sig.

Varför jag finner detta tema så facinerande är på grund av hur Anthony verkar finna sig i situation utan någon större ångest för att hitta sätt att skaffa pengar. Han vet att det löser sig så länge han förlitar sig på andra.

Han ”bad ass”-stil är något som jag tror kan vara den största anledningen till att han lyckades inom musiken. Han har alltid hämnats på dem som han ogillar. Lärare, vänner, bara någon man som sagt något dumt. Genom bokens gång står han upp för sig själv mot andra människor. Samtidigt är det viktigt att förstå att detta inte rättfärdigar hans beteende i alla lägen. I boken berättar Anthony hur han varit tillbaka på flera av de restauranger och lämnat rätt gott om dricks för att kompensera upp.

Det tredje, och kanske viktigaste temat är vägen från botten till toppen. Anthony Kiedis karriär har varit långt från lätt. Redan från den dagen då de fick skivkontrakt lämnade både bandets trummis och gittarist. Genom bokens gång byts bandmedlemmarna ut ett flertal gånger.

Återigen kommer drogerna i vägen för honom:

”Ett par dagar innan hade jag satt igån en koksvända, och när dagen för koncerten kom kunde jag bara inte lägga av. Hela tiden sa jag till mig själv, ’Okej, det här grammet får bli det sista, och sen åker jag till konserten.’ Att svika bandet på det viset var den otäckaste känsla jag någonsin hade haft.”

Detta är bara en av många gånger då droger håller Anthony borta från bandet.

Självklart blir detta ett viktigt tema på grund av att Anthony tills slut blev rockstjärna och att det är till mångt och mycket den största anledningen till att boken skrevs. För den som gillar Red Hot Chili Peppers musik finns det en och annan förklaring om hur vissa låtar har kommit till.

Det boken verkligen framställer är bandets sätt att slå igenom genom att överraska och vara såpass nyskapande som de är. På ytan kan det verka som att de har en färdigskriven formel för framgång, men går man ner på djupet förstår man hur otroligt hårt bandet har kämpat och allt de har offrat för att lyckas.

/Carl

I Egalia har befolkningen olika möjligheter och rättigheter beroende på vilket kön de tillhör. Segregationen är tydlig. Här, i vår egen värld, ägnar vi oss också i stor utsträckning åt att dela in människor i olika grupper och ge dem normer att följa, roller att fylla. Det sker på alla nivåer och efter alla möjliga kriterier, hudfärg, bakgrund, sexuell läggning, kön etc. Jag undrar vad ni tror det är som gör att vi känner ett sådant behov av att ständigt dela in människor i olika kategorier, och vilka konsekvenser ni tror/kan se att det för med sig?

Många tankar kom och gick då jag läste ’Egalias döttrar’.

Bland annat funderade jag över vilken makt språket egentligen har i verkligheten. Det är ju inte så att jag går runt och känner mig kränkt och förtryckt för att många av orden i det svenska språket utgår från en patriarkal struktur,  såsom ”herravälde”, det indefinita pronomenet ”man” och förutsättningen att Gud är en man i uttrycket ”herre Gud”. Och det är knappast så att vårt samhälle automatiskt blir mer jämställt för att vi börjar använda ”hen” istället för ”han” eller ”hon” i situationer då det passar bättre. Samtidigt kan ju språket göra mer än att bara avspegla det samhälle som är och har varit – det kan ju antingen befästa eller förändra normer och tankemönster och därmed påverka det framtida samhället. Därför är det viktigt att sträva efter ett könsneutralt språk.

Jag tycker att det är intressant hur vi benämner yrkesmänniskor i det svenska språket. De allra flesta yrken har en tydlig könsindelning – vi har rörmokare, talesmän, sjuksköterskor,  brandmän etc – men det finns idag få yrken som bara är tillgängliga för det ena eller andra könet (även om många har en tydlig dominans av det ena eller andra). Utvecklingen av språket till följd av detta har gått åt två håll – ibland inför vi mer eller mindre officiellt nya ändelser för att öka inkluderingen, vi har exempelvis taleskvinnor och sjukskötare, och ibland låter vi orden stå oförändrade och vänjer oss vid att de innefattar utövare av samtliga kön. Problem uppstår i båda fallen. Ändrar vi ändelsen delar vi in yrkesutövarna i två kategorier istället för en vilket ger viss ökad inkludering, men det finns fortfarande människor som inte tycker sig passa in i något av dessa fack. Dessutom blir effekten ofta att normen inom yrket är den ursprungliga benämningen, till exempel att personer som arbetar med att bekämpa brand ska vara män och brandkvinnorna blir undantag. Gör vi å andra sidan som i alternativ två och låter tidens tand ge yrkesbenämningen könsneutralitet får vi vänta länge på effekten – undersökningar visar att de allra flesta av oss omedvetet förutsätter att en rörmokare är en man och en sjuksköterska en kvinna om inget annat anges.

Tänk att vi alltid måste kategorisera människor. Dela in dem efter kön, sexualitet, kulturell bakgrund, religion, klädstil, val av gymnasieprogram, politiska åsikter, äta kött eller inte äta kött, musiksmak, hudfärg. Låsa in dem i trånga fack och binda dem till de beteenden som förväntas av människorna i deras kategori. Tänk vad mycket finare världen varit om alla bara fick vara.

Ida Bryngelsson

’Egalias döttrar’ är en feministisk utopi som belyser jämställdhetsfrågan på ett nytt och lättillgängligt sätt genom att helt enkelt vända upp och ner på världen. Jämställdhet som tema är, tyvärr, lika aktuellt nu som för trettio år sedan då boken skrevs och kommer förmodligen att vara det framöver också. Även om det svenska samhället blivit mer jämställt på många håll har vi fortfarande lång väg att gå, och då kan det vara intressant att se hur det kunde se ut. Åt andra hållet.

Gerd Brantenberg menar inte att matriarkatet skulle vara idealsamhället. Istället pläderar hon för jämställdhet mellan könen, i enlighet med den övriga feministiska rörelsen. Det här, att peka på att inget förtryck är av godo, tror jag är viktigt eftersom en vanlig missuppfattning idag är att feminister är manshatare som eftersträvar just ett kvinnovälde. Så är det ju inte. Ett matriarkat är inte bättre än ett patriarkat, istället måste alla strukturer och normer som begränsar och förtrycker människor avskaffas.

Förutom sociala strukturer bundna till kön behandlar boken även den heteronormativitet som råder i vårt samhälle. Ett övergripande tema skulle därför kunna vara queer, vilket innebär att bryta mot sådana normer. Det är ju något som genomsyrar hela historien – då Petronius och hans maskulinistvänner sprider synen på männen som subjekt istället för objekt, då de går ifrån de traditionella familjestrukturerna där kvinnan försörjer mannen som tar hand om barnen och huset och funderar på möjligheten att leva med andra män och då deras mansrörelse tillslut resulterar i en större acceptans för männens rättigheter och alternativa sätt att leva på i det egaliska samhället.

- Du? Jag tror att jag vill bli manssaksman när jag blir stor.

- Det tjänar inget till.

- Jodå. Jag kunde bli språkforskare. Det är viktigt att befruska språket. Och så kunde jag konsekvent gå in för att rensa ut alla ord som visar att kvinnorna har fruväldet i samhället.

Egalias döttrar, s. 143

Att beskriva språket i ’Egalias döttrar’ är svårt. Å ena sidan är det tråkigt och poesilöst och meningarna är ofta korta och ganska hårda, men å andra sidan är det otroligt målande och bokens starkaste kort. För precis som jag skrev i det första inlägget har Gerd Brantenberg ändrat mönstret i språket så att det utgår från en kvinnlig norm, istället för en manlig som i vårt språk. Kanske är tråkigheten till fördel för denna förändring och styr läsarens fokus åt rätt håll.

’Egalias döttrar’ är en roman i två delar. I den första delen presenteras de strukturer och normer som råder i Egalia, världen där historien utspelar sig och där det är mannen som fått rollen som Simone de Beauvoirs andra kön, genom att läsaren får följa den unge mannen Petronius under några väl valda stunder i hans vardag. Petronius är en ifrågasättande kvinniska (jämför människa) och finner sig inte alltid i de mallar som det egaliska samhället format för männen – han tycker inte att det är rätt att han blir förlöjligad för att han vill bli sjökvinna (motsvarigheten till sjöman och ett av många kvinnodominerade yrken i Egalia),  eller att män ska behöva vara rädda för att promenera genom parken efter mörkrets inbrott. I den andra delen sällar han sig till en grupp män som delar hans åsikter och en maskuliniströrelse som strävar efter jämställdhet i Egalia startas.

Den skönlitterära formen känns inte som Brantenbergs mål utan snarare som ett medel för att nå ut med ett budskap som ofta framförs i facklitteratur men då inte når lika många. Det finns mängder med tunga böcker som beskriver de olika strukturer som styr vårt samhälle men inte lika stora mängder läsare orkar ta sig igenom dem. En saga är mer överkomlig. På samma sätt kan det kännas som ett billigt knep att vända upp och ner på den värld och det språk vi är vana vid för att visa på de ofta ganska sjuka förhållanden mellan könen vi ofta sväljer med hull och hår, men – hur många fler än de redan inbitna hade intresserat sig för ännu en hardcorefeministisk verklighetsskildrande klagosång? Och hade den väckt lika mycket uppmärksamhet? På det här sättet lurar författaren läsaren att först tycka att det förtryck männen i Egalia får utstå är helt fruktansvärt, vrickat och verklighetsfrånkopplat för att sedan vända på situationen och sätta mannen i förtryckarens roll och genast känna sig som hemma.

Ibland märks det dock att boken är skriven i slutet av 70-talet och att mycket hänt i Sverige på jämställdhetsfronten, för vissa av situationerna som beskrivs kan kännas absurda åt vilket håll en än vänder dem. Och det är ju bra.

Ida Bryngelsson

Efter att ha läst Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" skulle jag med all säkerhet kunna uppbringa ett dussin med relevanta teman. Men... med tanke på att jag i princip skulle kunna författa en egen bok där jag kommenterar denna bok, så har jag valt att fokusera på endast ett tema, nämligen: Sökandet efter en identitet.

En utav de sakerna som har överraskat mig mest med den här boken är hur extremt kompetent Obama är som skribent! Jag måste hålla med Kulturnytts recension som lyder: "För några år sedan var han en okänd senator, nu är han snart ett världsnamn. Och ännu märkligare. Han är en bra skribent. Om Obama inte var senator som ville bli president skulle han klara sig utmärkt som författare". Dessa ord är så sanna som de är sagda. Obama förbluffar mig nästan ögonblickligen med sitt välformulerade och kärnfulla sråk. Han skriver verkligen som en van skribent, att han har erfarenheter inom skrivandet det är känt i och med hans post som orförande på Harvard Law Review, men i den här boken lyckas Obama inte bara vara extremt skicklig med sina formuleringar och sina koncisa meningar, nej han lyckas, på något för mig fortfarande underligt sätt att vara så utomordentligt formell, trots att det han beskriver i boken är så oerhört personligt... Tankar, kanske tidigare oformulerade meningar som endast funnits i hans medvetande och/ eller kanske till och med i hans omedvetna, fram tills skrivandets stund. Detta tycker jag är en av bokens alla höjdpunkter och till min förtjusning, löper detta med bokens text från första till sista sidan.

Obama har ägnat sammanlagt otaliga sidor åt enbart beskrivningar av människor, platser, kulturer, politik och relationer. Han skildrar dessa med... jag skulle vilja kalla det... respekt... och ärlighet. De är inte nödvändigtvis förskönade, vilket i min mening är det som gör dem just sköna.

Här är ett ganska långt exempel på hur han beskriver bland annat omgivning och natur och hans sätt att använda liknelser och metaforer på ett eget formulerat sätt. (Citatet är långt, men det talar för sig själv, det jag försöker att belysa uppenbarar sig genast i texten, men jag valde ändå att ta med hela, för att inte ta det ur kontexten, då även denna är full av vackra återgivanden). Sida, 376:

"Gryning. I öster ljusnar himlen över en dunge svarta träd: mörlblå, så orange, sedan gräddgul. Molnen tappar långsamt sin anstrykning av purpur och skringras sedan, lämnar efter sig en ensam stjärna. När vi kör ifrån lägret ser vi en giraffkaravan. Deras långa halsar har den vanliga lutningen och ser svarta ut mot den uppgående röda solen: främmande teckningar mot ett uråldrigt himlavalv. Så var det under resten av dagen. Som om mitt seende på nytt var det hos ett barn och världen en pekbok, en fabel, en målning av Rousseau. En flock lejon som gäspade i det platta gräset. Bisonoxar i sumpmarken, med pråliga horn och parasiterande fåglar härjande på sina lerskorpiga ryggar. Flodhästar i de grunda flodbäddarna, med rosa ögon och näsborrar som guppande spelkulor på vattenytan. Elefanter som fläktade sig med sina jättelika öron. Och framför allt stillheten, en tystnad som kunde mäta sig med själva elementen"

Även strukturen i denna bok är välarbetad. Boken består av tre delar, som sedan delas in i kapitel. De tre delarna bär namnen: 1. "Ursprung" 2. "Chicago" 3. "Kenya". Och det är just dessa som "bär" boken. Till en början får vi ta del av allt upptänkbart om just det som Obama anser sig tillhöra hans ursprung. Där med utgångspunkt: familj - en familj där hans pappa är ett ständigt återkommande tema, och då med citat från övriga familjemedlemmar i och med att Obama själv var mycket ung när fadern lämnade familjen, men som, inte för det på något sätt föll i glömska, tvärt om ville Obamas mor hålla liv i det goda minnet av honom - för Obamas skull.

Del två behandlar hans flytt och liv i Chicago, med allt vad de nya erfarenheterna innebar.

Del tre baseras på hans skildring av hans afrikanska rötter, i Kenya, där en ny värld på många sätt öppnades för honom.

/Malin