bokcirkeln

Det jag skulle vilja diskutera är: Tror ni att vem som helst, närsom helst under sitt liv, kan bli beroende av tyngre droger eller krävs det en utomstående faktor?

Exempelvis: Låt säga att du är den första inom din bekantskapskrets som prövar droger och nästa gång får du även med dig ett par vänner. Löper du lika risk för att utveckla ett beroende om dem skulle fortsätta än om dem skulle avfärda det totalt?

I Anthonys fall, som bland många andra missbrukare fanns det stora problem hemma ända sedan en tidig ålder. Krävs det svårigheter i hemmet, familjen eller på annat håll för att man ska bli beroende? Om inte: Vilka andra faktorer krävs?

Anthony missbrukade fram tills tvåtusentalet. Vad tror ni att det är för skillnad på åttio- och nittiotalets missbruk jämfört med idag?

Slutligen vill jag veta vad ni tror om: Går det att helt på egen hand övertyga en missbrukare att bli ren?

Jag hade tänkt att fortsätta djupare in på några saker som jag tog upp i det senaste blogginlägget.

Så fort jag tänker på Anthonys hemlöshet börjar jag alltid spekulera hur det skulle vara för mig själv. Vilka skulle man vända sig till för att få någonstans att sova? Skulle man till och med vända sig till främlingar? Hur skulle man skaffa pengar och för den delen jobb?

Eftersom att det endast är spekulationer kan jag inte säga säkert hur det skulle gå till, men jag är rätt säker på att om ingen skulle ställt upp för mig skulle jag haft svårt att klara mig, bland annat på grund av de två helt olika världarna jag och Anthony lever i. Det är inte bara Hollywood och Ljungskile som skiljer sig, utan även årtalet. På grund av inflation är allt snäppet dyrare, så pengar skulle definitivt vara ett större problem i mitt fall.

Jag tror absolut inte att jag skulle klara mig lika bra om jag försattes i samma situation som Anthony: Hemlös i Hollywood. Detta på grund av en simpel faktor: Jag är inte lika våghalsig som honom. Han kan stjäla mat och sprit utan att blinka medans jag skulle bli stum av rädsla för att bli ertappad.

En annan tanke som slog mig under läsningens gång är hur ingen egentligen gjorde något för att få Anthony att sluta.

Det är inte förrän Anthonys vän, som även var bandets första gitarrist, Hillel dör av överdos som någonting förändras. Han blir så förbluffad att han börjar ta tyngre droger framtills att han bestämmer sig för att ta kontakt med ett rehabiliteringscenter. Under ett tandläkar besök får han mediciner som orsakar ett återfall. Senare i boken får man reda på att han inte var helt ren under perioden som han tidigare påstått. Idag är Anthony helt ren.

Så varför var det ingen som gjorde ett samlat försök att övertyga honom att bli ren? En anledning skulle kunna vara att det var mer accepterat att hålla på med droger då än vad det är idag. Anthony har idag en son vilket också talar för att han inte längre kan tänka lika själviskt

En annan anledning är Anthonys sätt att ständigt ta rollen som alfa-hane i förhållanden med sina vänner. Det är inte många tillfällen i boken där någon ger sig in i en verbal strid med Anthony och kommer ut som vinnare. Vid ett tillfälle i boken är Anthony skyldig sin rumskamrat pengar. Rumskamraten bankar på dörren men Anthony vägrar att släppa in honom i hopp om att han ska ge sig iväg. När rumskamraten senare hugger ett stort hål i dörren med en yxa vänder Anthony det direkt till sin fördel genom att kvitta skulden och få honom att flytta ut.

Den anledning jag tror mest på är den jag nämnde i mitt förra inlägg: Anthony ser inte på sitt beroende som något negativt. Trots att han vid vissa tillfällen beskriver sina hjälplösa försök att sluta så fortsätter han, och ger sig även på alkohol en del gånger, utan att ens visa någon skam.

/Carl

I Scar Tissue finns det tre stycken huvudämnen:

Det genomgående temat i boken, och det mest framstående, är Anthonys ständiga drogmissbruk som skaffar honom nya vänner men som även skapar stora motgångar i hans liv och karriär som musiker. Under hans period som hemlös lyckas han ändå skaffa jobb på ett företag som heter Mid-Ocean. Hans jobb går till mycket ut på att vara springpojke åt en man som heter Bill. Anthony flyttar senare in hos Bill. Utdraget som följer är fortsättningen:

”En kväll kort efter att jag flyttat in blev det dags för en av mina ökända kokainorgier. Det blev en sån där bisarr promenad natt då jag gick Hollywood Boulevard fram och tillbaka, tittade in i porrbutikerna och bar mig allmänt underligt åt. Under natten var jag hemma i tysthet kanske en gång, för att hämta pengar eller varma kläder, men till slut var jag ute hela natten.

När jag kom till Mid-Ocean morgonen därpå gav mig Bill en blick med uttrycket i ögonen som jag aldrig sett förut, typ ’Jag ska döda dig din jävel’. Han hade alltid varit en så mild och avspänd person så jag frågade honom vad som var på tok Han tvärstannade, kanske för att han såg något i mina ögon som han inte hade väntat sig, men berättade sedan att han hade haft inbrott under den gångna natten, att varenda av hans dyrbara gitarrer var borta, och att jag var den enda som kunde ha gjort det.”

Efter detta försöker Anthony förklara att han är medveten om att drogmissbruket får honom att göra underliga saker, men att han aldrig skulle stjäla från Bill. Bill litar inte på hans historia och Anthony gör valet att flytta ut eftersom: ”Aldrig att jag tänkte bo hos en kille som trodde jag hade bestulit honom.”

Jag har valt detta utdrag för att påvisa hur man lätt underskattar och fördömer drogmissbrukare. Svårigheten med många missbrukare av alla dess slag är att de tenderar till att ljuga för att kunna utöva sitt beroende, så hur vet man när någon talar sanning och inte? Till mångt och mycket har det även att göra med att Anthony under denna perioden av boken inte ser sitt missbruk som ett beroende, eller för den delen ens något negativt.

En annan faktor är att Anthony ända sen barndomen har ”dragit en och annan vals” för att slippa kvarsittning och relegering, men verkar ändå vara en väldigt ärlig person till dom som står honom nära.

Ett annat utdrag beskriver svårigheterna med att sluta med heroin:

”Innan jag lämnade Los Angeles tog jag mer heroin än jag hade tänkt mig. Jag började med en regel om att bara göra det en gång i veckan, för gör man det oftare löper man risken att bli fast på det. Småningom gick snacket: ’Jag gör det två gånger den här veckan, men nästa vecka låter jag bli helt.’ När dag tre är inne blir det: ’Jag ser till att lägga en ren dag emellan varje gång jag tar, för på så vis kan jag aldrig torska.’ Sen var det: ’Ifall jag tar två dar i sträck, och ser låter bli två dar och sen bara gör det en dag, så är jag grön.’ Jag var på väg att förlora den striden.”

Anledningen till varför jag har valt att just ta upp detta temat som det mest centrala är på grund av bokens klara beskrivning av hur svårt drogberoende faktiskt är. Detta är ingen replik från någon utbildningsfilm för att informera och skrämma ungdomar från att ta droger. Det här är orden från en man som har använt droger sen han var tolv och blir därför tusen gånger mer relevanta för mig än för någon informations film som jag någonsin sett under mitt artonåriga liv.

Det är ett väldigt intressant tankemönster som enligt mig inte bara tror uppstår vid missbruk, utan även när det kommer till exempelvis att avstå träning: ”Jag tränar inte idag för jag måste hinna göra annat.” ”Kan inte träna idag heller för jag känner mig lite krasslig.” Och så vidare.

Ett annat utav bokens tydliga teman är livet som ”buse”, en livsstil som ofta försätter Anthony i svåra situationer.

Under bokens gång blir Anthony, och även hemlös ett flertal gånger. I ett senare parti blir hans bästa vän och bassisten i Red Hot Chili Peppers, Flea, hemlösa på grund av att de valde att köpa skinnjackor som de lyckades pruta ner priset på genom hungerstrejk istället för att betala sin hyra. Många gånger beror hans hemlöshet på att prioriterar drogerna.

Man får följa hur Anthony sover hos vänner ända tills dem eller deras föräldrar inte orkar med honom, och han antingen sover i sin bil parkerad utanför deras hus eller på deras bakgård. När detta inte heller tillåts åker han hem till nästa vän.

Anthony är inte ovan vid att stjäla och snatta, så man får många tydliga förklaringar på hans metoder att stjäla mat, böcker till collage eller sprit.

Vid en av Red Hot Chili Peppers första spelningar innan de skaffade sitt namn kom Anthony i konflikt med ägaren till klubben som de spelade på. Ägaren ville inte betala den avtalade summan på grund av att det var för få gäster där. På toaletten kör Anthony ner ägarens huvud i toaletten och tar de pengar som han har på sig.

Varför jag finner detta tema så facinerande är på grund av hur Anthony verkar finna sig i situation utan någon större ångest för att hitta sätt att skaffa pengar. Han vet att det löser sig så länge han förlitar sig på andra.

Han ”bad ass”-stil är något som jag tror kan vara den största anledningen till att han lyckades inom musiken. Han har alltid hämnats på dem som han ogillar. Lärare, vänner, bara någon man som sagt något dumt. Genom bokens gång står han upp för sig själv mot andra människor. Samtidigt är det viktigt att förstå att detta inte rättfärdigar hans beteende i alla lägen. I boken berättar Anthony hur han varit tillbaka på flera av de restauranger och lämnat rätt gott om dricks för att kompensera upp.

Det tredje, och kanske viktigaste temat är vägen från botten till toppen. Anthony Kiedis karriär har varit långt från lätt. Redan från den dagen då de fick skivkontrakt lämnade både bandets trummis och gittarist. Genom bokens gång byts bandmedlemmarna ut ett flertal gånger.

Återigen kommer drogerna i vägen för honom:

”Ett par dagar innan hade jag satt igån en koksvända, och när dagen för koncerten kom kunde jag bara inte lägga av. Hela tiden sa jag till mig själv, ’Okej, det här grammet får bli det sista, och sen åker jag till konserten.’ Att svika bandet på det viset var den otäckaste känsla jag någonsin hade haft.”

Detta är bara en av många gånger då droger håller Anthony borta från bandet.

Självklart blir detta ett viktigt tema på grund av att Anthony tills slut blev rockstjärna och att det är till mångt och mycket den största anledningen till att boken skrevs. För den som gillar Red Hot Chili Peppers musik finns det en och annan förklaring om hur vissa låtar har kommit till.

Det boken verkligen framställer är bandets sätt att slå igenom genom att överraska och vara såpass nyskapande som de är. På ytan kan det verka som att de har en färdigskriven formel för framgång, men går man ner på djupet förstår man hur otroligt hårt bandet har kämpat och allt de har offrat för att lyckas.

/Carl