bokcirkeln

1. Vilket/vilka teman är centrala i boken? Varför är temat intressant, viktigt…? Kanske kan du relatera till något annat du läst eller hört om ämnet?

Huvudtemat är självklart existentialismen, eftersom det är detta boken strävar efter att förklara. Dock berör den inte bara en filosofi, utan olika filosofiska tankar och jämförelser med andra filosofiska/politiska idéer.

Några av motståndare, några med perspektiv på Marx och marxismen, men också några av andra filosofer och deras föreställningar.

Eftersom existentialismen i princip grundats av, Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche, är det nästan oundvikligt att inte få med andra filosofers perspektiv.

Då dessa inte heller haft samma miljö, levt under samma tid eller har samma religiösa åskådning som Sartre.

Samt att det måste ske en jämförelse, när mycket av upplägget går ut på, att värdera, jämföra och försvara existentialismen, mot kritiker och oliktänkande.

Vilket också gör att det kommer in på flera olika ämnen och blir mäktigt att greppa.

Så som filosofi och politik, gör att den bara utifrån att vara en ideologi, också diskuterar etik och moral, samt skapar och är ett inslag i flera debatter.

Vilka även är teman inom existentialismen, tillsammans med perspektiv på, meningen med livet, människans funktion i förhållande till tingen och universum. Samt frihet och ansvar. Där det samlade temat skulle kunna vara ” med frihet kommer ansvar” och tvärt om, eller om man ser till utnyttjandet av friheten, också den gyllene regeln, ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.

Vilket också gör det till en viktig bok för både samhället och individen. Men även för att den besvarar flera existentiella frågor, hur vi ska förhålla oss till andra och vad som är eftersträvansvärt.

Den har på så vis vissa likheter och fyller samma funktioner, som en urkund, helig skrift m.m. Eftersom dessa också behandlar etik och moral, olika levnadssätt och vad man bör sträva efter.  Ser man till detta blir det inte heller svårt att koppla den till kultur och filosofi anslutet till religion.

Det finns mycket att säga om ämnet, dock har Ne.se uttryckt det på ett bra sätt …

”Existentialismen, en modern livstolkning som uppstått i gränslandet mellan filosofi, diktning och religion. Den utgör ingen avgränsad skola. Utmärkande för existentialisterna är snarare vissa gemensamma tankemotiv och problem än sättet att utföra motiven och lösa problemen. ”

Första meningen är ett ytterligare tecken på kopplingen till kultur och religion.

Där emot tycker jag inte man ska tolka det som att den inte skulle kunna lösa problem och livsrelaterade frågor. Då kunskapen den bidrar med och motiverar, enligt mig, kan lösa problem. Men det krävs självklart lite kunskap, engagemang och att man väljer och handlar, utifrån hur man tolkar dessa tankar.

Eftersom att den förespråkar ansvar, engagemang, frihet och förnuft, skulle detta kunna vara en förklaring till varför den inte bara levererar svaren.

http://to-life.se/l-ickerel_hum_hum.htm

http://www.ne.se/existentialism?i_h_word=existentialismen

Vad, kopplat till bokens tema, vill du diskutera med gruppen?

Som jag nämnt angående tema, behandlar denna bok flera stycken teman, utöver existentialismen. Det är en komplex filosofi och kanske svår att sätta sig in i och diskutera. Fortsatt att den debatterar flera tankar, filosofiska, politiska ideologier och idéer.

Existentialismen utgör även ett perspektiv på bokens alla andra teman.

Vilka behandlar, synen på samhället och individen, etik och moral, samt existentiella frågor.

Bland annat vad som ger oss mening. Vilket Sartre hävdade är våra val och handlingar. När han även myntade uttrycket ”Existensen föregår essensen”. Vilket skulle kunna innebära att människan är unik. Då vi inte är skapade för ett syfte, utan som Sartre också uttryckte det, ”dömda till frihet” och att skapa vårt eget syfte.

Så utifrån vad vi har läst om i filosofin, om existentialismen samt andra filosofier, så vet ni säkert att Sartre förespråkar engagemang. Samt varför detta är viktigt och att det är det som ger oss mening. Vilket även citaten ovan tyder på.

Jag undrar därför hur ni ser på det här med vikten av engagemang? Samt, vad tolkar ni är viktigast enligt Sartre?

1. Hur är boken skriven? Kommentera struktur och språk.

"Skriften är en kommentar till Sartres berättelser och dramer, som underlättar intrånget i dem och redogör lättfattligt för de grundläggande tankegångarna inom existentialismen. Samtidigt som han avgränsar den mot andra moderna åskådningar." - http://www.bok.nu/Jean-Paul_Sartre/Existentialismen_ar_en_humanism

För övrigt är texten och språket ganska formellt, politiskt, välformulerat och väldefinierat. Eftersom syftet är att förklara och förtydliga begrepp och tankar, inom Sartres filosofi. Därför krävs en del av läsaren, att denne är uppmärksam på varje ord, för att verkligen förstå sammanhanget. Vilket kan bidra till att det kan uppfattas som tung läsning. Trotts detta är det väldigt medryckande, med tanke på att den inte bara vänder sig till politiskt och filosofiskt engagerade, utan även kan läsas av en bredare publik, även gymnasieelever. Personligen skulle jag använda ordet entusiasmerande, som jag upptäckte bland synonymerna. För det känns verkligen upplysande och givande, vilket gör att man blir väldigt glad när man förstått den.

Där emot är det som jag uppfattar det, ett lite åldrat språk. Där ett exempel ur boken, på detta och det välformulerade språket, kan lyda…”Ty även den historiska synpunkten måste få göra sig gällande. Den primära verkligheten är naturens, och människonaturen är i sin tur ara en funktion av den.” Eller, ”Och det tycks mig som om förtvivlan eller ångest hos er är någonting mera fundamentalt än det att n man, som känner sig ensam och måste besluta sig, verkligen fattar ett beslut.” och då är dessa exempel inte nödvändigtvis de tydligaste, utan detta genomsyrar hela boken och varje mening.

Fortsatt uppfattar jag att texten håller en viss ”ton” hela vägen, det är inte som med vissa andra böcker att man uppfattar känslor som texten skulle kunna uttrycka. Det är lite svårt att förklara, men trotts att den är skriven som ett svar på kritiken mot existentialismen, kan man föreställa sig Sartre, hur han i lugn och ro, med säkerhet, uttrycker och förklarar det som står utan att visa tecken på besvikelse, ilska som man kan känna när man ska försvara något man verkligen brinner för. Där emot, kan man efter ett tag urskilja lite sarkasm, belåtenhet och komik, i vissa saker han diskuterar eller uttrycker.

Vad gäller själva strukturen kan sägas att den har ett filosofiskt förhållningssätt och påminner om en doktrin. Eftersom den är teoretiskt utformad i stil av en akademisk handling, om existentialismen som lära. Den består av relativt korta kapitel med ett subjektivt perspektiv utifrån sartre. Den är även väldigt ordnad och tydlig, med indelningar och paragrafer. Fortsatt att det hela tiden förekommer förtydliganden eller uttryck i marginalen, för att tydliggöra vad som diskuteras. Vilket tillsammans med det väl valda orden och välformulerade språket, faktiskt underlättar läsningen och möjligheten att hänga med och förstå.

Hela boken, både och språk, är verkligen strukturerad och utformad efter sitt syfte. Jag tror inte jag stött på ett så välanpassat verk tidigare och faktiskt lagt märke till kopplingen mellan struktur, språk och syfte. Samt förstått vikten av detta för bokens helhet. Den här boken har varit minst sagt upplysande på flera plan och detta är uppenbarligen några av dem.

// Li