Just det som jag nämnde i tidigare inlägg, hur stor roll en "image" kan spela. Vad har det för betydelse om man super, tar droger och ligger med allt som rör sig eller inte. Man får en helt annan syn på musikvärlden, i alla fall under den tid då Mötley Crüe var som mest aktuella. Man förstår inte hur de kunde skriva sån musik undertiden de söp och rökte på, de var bakis och vakna flera dygn i sträck. Deras leverna verkar för en vanlig dödlig person helt sjuk och galen. Hur är det över huvud taget möjligt att dessa människor fortfarande är vid liv efter att ha levt som de gjort? Det är något som jag frågade mig hela tiden när jag läste boken. Men också hur dem kan stå ut med vissa saker, att dölja saker för varandra som jag aldrig skulle klarat att leva med att dölja.
Jag rekommenderar er verkligen att läsa den här boken, för jag tror verkligen inte att det finns någon annan som är så galen, speciell och som visar en så vriden livsstil på det sättet som boken gör. Boken gör en både ledsen och glad och ibland skrattar man så man nästan gråter och ibland tvärt om.
Det var lite svårt att välja citat när man skulle beskriva boken eftersom den till och från (nästan hela tiden) är väldigt grov, men jag hoppas att ni har överseende med detta! :)
"Tommy kände några skumma typer i Simi Valley som brukade komma förbi Cherokee Studios, där vi spelade in Shout at the devil, och ha med sig massor av koks. Vi var vakna tre dygn i sträck och spelade musik och tyckte inte ens att vi jobbade hårt. Vince hade tejpat upp bilder ur porrtidningar på väggarna och det flöt en strid ström av tjejer ut och in genom studion, som blev knullade med mikrofoner i kontrollrummet, flaskor i köket och borstskaft i garderoben för vi började få svårt att komma på nya saker att göra med dem".
Det kanske låter lite väl grovt att skriva som citat, men för att verkligen lyfta fram det centrala temat i boken så har ni det här ovanför i formet av ett ganska kort citat. Men enligt mig så är det detta som boken handlar om i alla dess olika former. In och ut från behandlingshem överdos efter överdos, idiotisk upptåg, köra onykter, bli tagen av polisen. Istället för att polisen sätter dem i fängelse frågar dem efter autografer. Vilket gör så att deras beteende på något sätt blir accepterat och något som de inte slutar med i första taget. Inte ens när sångaren Vince kör ihjäl en av sina bästa vänner när han kör bil när han är både drogad och rent av packad.
Det absolut mest centrala temat i boken enligt mig är deras "kamp" om man nu kan kalla det för kamo mot drogerna. Men i mitten av boken så gör de faktiskt ett bra jobb och håller sig borta från allt som har med alkohol, tjejer (förutom flickvänner och fruar som de annars brukar komplettera på ett eller annat sätt) och droger att göra. De spelar inte ett album som de faktiskt blir nöjda över. Men vad händer då? Jo deras image är som bortblåst, skivbolag säger att de tappat greppet, de spelar inte deras låtar på radion. Vad ger då det för signaler? Jo "börja me droger annars är ni sämst". Det verkar som allt handlar om image och att va tuff och cool, man är ingen riktigt rocker utan droger.
Jag tycker att de lyfter fram ett viktigt tema eftersom droger blir nog som är accepterat, men egentligen ska det absolut inte vara så. Men där går dock olika kulturers synsätt isär. Till exempel i USA kan man i medicinskt syfte få marijuana. Eller i stammar som har det som tradition att ta något sorts ämne/drog vid festliga tillfällen och riter.
I The Dirt handlar det mesta för bandmedlemarna om droger. Till slut berättar basisten i bandet att hans dröm om att bli rockstjärna hade falnat och att varje gång han gick upp på scen gjorde han det för att få pengar till droger. "Jag gick upp på scen för att skaffa droger, jag gick av scen för att skaffa mer droger". När bandet en gång i boken besöker Japan så möter basisten Nikki som har de gravsta drogproblemen en man som ska följa med dom som en manager på plats. Nikki beskriver Japan som civiliserat och artigt och de stack ut som clowner så som de betedde sig. Han beskriver också den japanska managern Mr Udo som den första fadersfigur han någonsin känt av någonsin under sitt liv. Därför blir min diskussionsfråga: Varför tror ni att man ofta hör talas om att de flesta "rockstjärnor" går på droger? Har det att göra med externa faktorer och liknande? Och tror ni att kulturer och dess värderingar på något sätt här en påverkan på hur man ser på droger och alkohol?
//Johan
Hur är boken skriven? Kommentera struktur och språk.
I början av boken är man i starten av deras karriär, men sedan återgår berättlerserna till några av bandmedlemmarnas barndomsår. Sedan får man på olika sätt följa med i hur deras karriär gick från ett "b" band som spelade på små barer och pubar i ett litet område. Till att spela tillsammans med artister och band som t.ex. Ozzy Osbourne och Iron Maiden.
Boken är skriven på det sättet att han intervjuar var och en av bandmedlemmarna och delar upp det så att alla återkommer med jämna mellanrum. Man rycks verkligen med och vill verkligen inte sluta läsa. Killarna i bandet verkar ändå på något sätt som schyssta och roliga och boken är skriven på ett sympatiskt sätt.
Boken är alltså inte skriven av bandet själva utan av Neil Strauss, mest känd för boken "the game" som behandlar ämnet raggning för män. Han är även journalist och skriver "the new york times". Detta kan såklart påverka hur boken är skriven för man vill få bandet att framstå som något speciellt på alla möjliga sätt. Men jag får känslan av att han inte har ändrat på något av de som bandmedlemmarna säger för alla berättar det på ett speciellt sätt. Jag tror att denna boken är ganska unik på sitt sätt och det finns ingen som behandlar olika ämnen på det sättet som denna boken gör. Den är till och från väldigt rolig samtidigt som den är allvarlig, hemsk och vidrig och ibland hamnar man nästan i chock av det man läser. Här kommer ett ganska långt citat från den tiden de spenerade med Ozzy Osbourne, men det förmedlar många olika känslor och visar på ett bra sätt hur boken är skriven enligt mig. "Vi ramlade ut ur bussen i middagssolens hetta och gick direkt bort till baren. Ozzy drog av sig byxorna och stack in en dollarsedel i rövspringa, sedan gick han in i baren och erbjöd alla par där inne att ta sedeln. När en äldre dam började skälla på honom tyckte han åt sig hennes väska och sprang iväg. Han kom tillbaka till poolen endast iklädd en liten klänning han hittat i väskan. Vi höll på att skratta ihjäl oss, men vi var inte säkra på om hans uppförande vittnade om ett grymt sinne för humor eller grav schizofren. Jag började alltmer tro på det senare alternativet. Vi satt där och hängde, vi i vita t-shirts och läder, Ozzy i klänningen, när Ozzy plötsligt ryckte mig i armne: -Hörru, en liten lina skulle sitta fint. -Du, sa jag till honom -Vårt koks är slut. -Ge mig ett sugrör, sa han oberört. -Men det finns inget koks. -Ge mig sugröret, jag ska ha en lina. Jag gav honom sugröret och han gick bort till en spricka i trottoaren och böjde sig ner. Jag såg en lång rad av myror som marscherade bort mot en liten sandhög som de byggt där trottoaren övergick i jord. Och samtidigt som jag tänkte -Nej, han kan inte göra det, så gjorde han det. Han satte sugröret till näsan och med den vita röven framskymtande under klänningen som en skivad honungsmelondrog han in hela den kittlande räckan av myror i näsan med en enda jättesnortning." Detta är aboslut inte slutet av vad han gjorde vid detta tillfälle, men citatet blir lite väl långt och vissa av de saker dem gör vet jag inte om jag kan skriva här! :) Men detta är enligt mig grymt roligt men som de själva nämner är det samtidigt otroligt tragiskt.
Eftersom han använder sig av deras egna språk känner man sig mer närvarande vid själva händelsen och jag tycker det blir både intressant och roligt när han skriver på det här sättet, man rycks med i handlingen och får bra inlevelse i berättelsen.
//Johan
Jag (Johan Forsberg) ska läsa The Dirt och det är en biografi om hårdrocksbandet Mötley Crüe som är skriven av Neil Strauss tillsammans med bandets medlemmar Tommy Lee, Mick Mars, Vince Neil och Nikki Sixx. Boken beskriver bandets urartade historia där framgångar, motgångar, skivorna, turnéerna, knarket, spriten, tjejerna och katastroferna berättas ur medlemmarnas egna synvinkel.
Jag tror själv att boken kommer ta upp väldigt mycket om drog och spritproblem samt livet i "rock 'n' roll" världen, för de beskrivs som ett av de extremaste rock banden genom tiderna. Många problem som fanns och fortfarande finns i alla samhällen runtom i hela världen och vad ungdomar som hoppat av skolan egentligen tar sig till och vad de gör av sitt liv. Boken skildrar helt enkelt många samhällsproblem.
Jag valde boken för att jag ville läsa något som verkligen intresserar mig samt inspirerar mig till att göra något kul, något som jag kan göra ett bra arbete av. Ingen seg roman som man "tvingats" att läsa för att kunna anpassa sig till uppgiften. Jag ser faktiskt för en gångs skull fram emot en uppgift för att kunna göra något som jag tycker är kul och läsa en bok som intresserar mig.
