Hur är boken skriven? Kommentera struktur och språk.

I början av boken är man i starten av deras karriär, men sedan återgår berättlerserna till några av bandmedlemmarnas barndomsår. Sedan får man på olika sätt följa med i hur deras karriär gick från ett "b" band som spelade på små barer och pubar i ett litet område. Till att spela tillsammans med artister och band som t.ex. Ozzy Osbourne och Iron Maiden.

Boken är skriven på det sättet att han intervjuar var och en av bandmedlemmarna och delar upp det så att alla återkommer med jämna mellanrum. Man rycks verkligen med och vill verkligen inte sluta läsa. Killarna i bandet verkar ändå på något sätt som schyssta och roliga och boken är skriven på ett sympatiskt sätt.
Boken är alltså inte skriven av bandet själva utan av Neil Strauss, mest känd för boken "the game" som behandlar ämnet raggning för män. Han är även journalist och skriver "the new york times". Detta kan såklart påverka hur boken är skriven för man vill få bandet att framstå som något speciellt på alla möjliga sätt. Men jag får känslan av att han inte har ändrat på något av de som bandmedlemmarna säger för alla berättar det på ett speciellt sätt. Jag tror att denna boken är ganska unik på sitt sätt och det finns ingen som behandlar olika ämnen på det sättet som denna boken gör. Den är till och från väldigt rolig samtidigt som den är allvarlig, hemsk och vidrig och ibland hamnar man nästan i chock av det man läser. Här kommer ett ganska långt citat från den tiden de spenerade med Ozzy Osbourne,  men det förmedlar många olika känslor och visar på ett bra sätt hur boken är skriven enligt mig. "Vi ramlade ut ur bussen i middagssolens hetta och gick direkt bort till baren. Ozzy drog av sig byxorna och stack in en dollarsedel i rövspringa, sedan gick han in i baren och erbjöd alla par där inne att ta sedeln. När en äldre dam började skälla på honom tyckte han åt sig hennes väska och sprang iväg. Han kom tillbaka till poolen endast iklädd en liten klänning han hittat i väskan. Vi höll på att skratta ihjäl oss, men vi var inte säkra på om hans uppförande vittnade om ett grymt sinne för humor eller grav schizofren. Jag började alltmer tro på det senare alternativet. Vi satt där och hängde, vi i vita t-shirts och läder, Ozzy i klänningen, när Ozzy plötsligt ryckte mig i armne: -Hörru, en liten lina skulle sitta fint. -Du, sa jag till honom -Vårt koks är slut. -Ge mig ett sugrör, sa han oberört. -Men det finns inget koks. -Ge mig sugröret, jag ska ha en lina. Jag gav honom sugröret och han gick bort till en spricka i trottoaren och böjde sig ner. Jag såg en lång rad av myror som marscherade bort mot en liten sandhög som de byggt där trottoaren övergick i jord. Och samtidigt som jag tänkte -Nej, han kan inte göra det, så gjorde han det. Han satte sugröret till näsan och med den vita röven framskymtande under klänningen som en skivad honungsmelondrog han in hela den kittlande räckan av myror i näsan med en enda jättesnortning." Detta är aboslut inte slutet av vad han gjorde vid detta tillfälle, men citatet blir lite väl långt och vissa av de saker dem gör vet jag inte om jag kan skriva här! :) Men detta är enligt mig grymt roligt men som de själva nämner är det samtidigt otroligt tragiskt.

Eftersom han använder sig av deras egna språk känner man sig mer närvarande vid själva händelsen och jag tycker det blir både intressant och roligt när han skriver på det här sättet, man rycks med i handlingen och får bra inlevelse i berättelsen.

//Johan