bokcirkeln

En utav de sakerna som har överraskat mig mest med den här boken är hur extremt kompetent Obama är som skribent! Jag måste hålla med Kulturnytts recension som lyder: "För några år sedan var han en okänd senator, nu är han snart ett världsnamn. Och ännu märkligare. Han är en bra skribent. Om Obama inte var senator som ville bli president skulle han klara sig utmärkt som författare". Dessa ord är så sanna som de är sagda. Obama förbluffar mig nästan ögonblickligen med sitt välformulerade och kärnfulla sråk. Han skriver verkligen som en van skribent, att han har erfarenheter inom skrivandet det är känt i och med hans post som orförande på Harvard Law Review, men i den här boken lyckas Obama inte bara vara extremt skicklig med sina formuleringar och sina koncisa meningar, nej han lyckas, på något för mig fortfarande underligt sätt att vara så utomordentligt formell, trots att det han beskriver i boken är så oerhört personligt... Tankar, kanske tidigare oformulerade meningar som endast funnits i hans medvetande och/ eller kanske till och med i hans omedvetna, fram tills skrivandets stund. Detta tycker jag är en av bokens alla höjdpunkter och till min förtjusning, löper detta med bokens text från första till sista sidan.

Obama har ägnat sammanlagt otaliga sidor åt enbart beskrivningar av människor, platser, kulturer, politik och relationer. Han skildrar dessa med... jag skulle vilja kalla det... respekt... och ärlighet. De är inte nödvändigtvis förskönade, vilket i min mening är det som gör dem just sköna.

Här är ett ganska långt exempel på hur han beskriver bland annat omgivning och natur och hans sätt att använda liknelser och metaforer på ett eget formulerat sätt. (Citatet är långt, men det talar för sig själv, det jag försöker att belysa uppenbarar sig genast i texten, men jag valde ändå att ta med hela, för att inte ta det ur kontexten, då även denna är full av vackra återgivanden). Sida, 376:

"Gryning. I öster ljusnar himlen över en dunge svarta träd: mörlblå, så orange, sedan gräddgul. Molnen tappar långsamt sin anstrykning av purpur och skringras sedan, lämnar efter sig en ensam stjärna. När vi kör ifrån lägret ser vi en giraffkaravan. Deras långa halsar har den vanliga lutningen och ser svarta ut mot den uppgående röda solen: främmande teckningar mot ett uråldrigt himlavalv. Så var det under resten av dagen. Som om mitt seende på nytt var det hos ett barn och världen en pekbok, en fabel, en målning av Rousseau. En flock lejon som gäspade i det platta gräset. Bisonoxar i sumpmarken, med pråliga horn och parasiterande fåglar härjande på sina lerskorpiga ryggar. Flodhästar i de grunda flodbäddarna, med rosa ögon och näsborrar som guppande spelkulor på vattenytan. Elefanter som fläktade sig med sina jättelika öron. Och framför allt stillheten, en tystnad som kunde mäta sig med själva elementen"

Även strukturen i denna bok är välarbetad. Boken består av tre delar, som sedan delas in i kapitel. De tre delarna bär namnen: 1. "Ursprung" 2. "Chicago" 3. "Kenya". Och det är just dessa som "bär" boken. Till en början får vi ta del av allt upptänkbart om just det som Obama anser sig tillhöra hans ursprung. Där med utgångspunkt: familj - en familj där hans pappa är ett ständigt återkommande tema, och då med citat från övriga familjemedlemmar i och med att Obama själv var mycket ung när fadern lämnade familjen, men som, inte för det på något sätt föll i glömska, tvärt om ville Obamas mor hålla liv i det goda minnet av honom - för Obamas skull.

Del två behandlar hans flytt och liv i Chicago, med allt vad de nya erfarenheterna innebar.

Del tre baseras på hans skildring av hans afrikanska rötter, i Kenya, där en ny värld på många sätt öppnades för honom.

/Malin