bokcirkeln

I Egalia har befolkningen olika möjligheter och rättigheter beroende på vilket kön de tillhör. Segregationen är tydlig. Här, i vår egen värld, ägnar vi oss också i stor utsträckning åt att dela in människor i olika grupper och ge dem normer att följa, roller att fylla. Det sker på alla nivåer och efter alla möjliga kriterier, hudfärg, bakgrund, sexuell läggning, kön etc. Jag undrar vad ni tror det är som gör att vi känner ett sådant behov av att ständigt dela in människor i olika kategorier, och vilka konsekvenser ni tror/kan se att det för med sig?

Många tankar kom och gick då jag läste ’Egalias döttrar’.

Bland annat funderade jag över vilken makt språket egentligen har i verkligheten. Det är ju inte så att jag går runt och känner mig kränkt och förtryckt för att många av orden i det svenska språket utgår från en patriarkal struktur,  såsom ”herravälde”, det indefinita pronomenet ”man” och förutsättningen att Gud är en man i uttrycket ”herre Gud”. Och det är knappast så att vårt samhälle automatiskt blir mer jämställt för att vi börjar använda ”hen” istället för ”han” eller ”hon” i situationer då det passar bättre. Samtidigt kan ju språket göra mer än att bara avspegla det samhälle som är och har varit – det kan ju antingen befästa eller förändra normer och tankemönster och därmed påverka det framtida samhället. Därför är det viktigt att sträva efter ett könsneutralt språk.

Jag tycker att det är intressant hur vi benämner yrkesmänniskor i det svenska språket. De allra flesta yrken har en tydlig könsindelning – vi har rörmokare, talesmän, sjuksköterskor,  brandmän etc – men det finns idag få yrken som bara är tillgängliga för det ena eller andra könet (även om många har en tydlig dominans av det ena eller andra). Utvecklingen av språket till följd av detta har gått åt två håll – ibland inför vi mer eller mindre officiellt nya ändelser för att öka inkluderingen, vi har exempelvis taleskvinnor och sjukskötare, och ibland låter vi orden stå oförändrade och vänjer oss vid att de innefattar utövare av samtliga kön. Problem uppstår i båda fallen. Ändrar vi ändelsen delar vi in yrkesutövarna i två kategorier istället för en vilket ger viss ökad inkludering, men det finns fortfarande människor som inte tycker sig passa in i något av dessa fack. Dessutom blir effekten ofta att normen inom yrket är den ursprungliga benämningen, till exempel att personer som arbetar med att bekämpa brand ska vara män och brandkvinnorna blir undantag. Gör vi å andra sidan som i alternativ två och låter tidens tand ge yrkesbenämningen könsneutralitet får vi vänta länge på effekten – undersökningar visar att de allra flesta av oss omedvetet förutsätter att en rörmokare är en man och en sjuksköterska en kvinna om inget annat anges.

Tänk att vi alltid måste kategorisera människor. Dela in dem efter kön, sexualitet, kulturell bakgrund, religion, klädstil, val av gymnasieprogram, politiska åsikter, äta kött eller inte äta kött, musiksmak, hudfärg. Låsa in dem i trånga fack och binda dem till de beteenden som förväntas av människorna i deras kategori. Tänk vad mycket finare världen varit om alla bara fick vara.

Ida Bryngelsson

’Egalias döttrar’ är en feministisk utopi som belyser jämställdhetsfrågan på ett nytt och lättillgängligt sätt genom att helt enkelt vända upp och ner på världen. Jämställdhet som tema är, tyvärr, lika aktuellt nu som för trettio år sedan då boken skrevs och kommer förmodligen att vara det framöver också. Även om det svenska samhället blivit mer jämställt på många håll har vi fortfarande lång väg att gå, och då kan det vara intressant att se hur det kunde se ut. Åt andra hållet.

Gerd Brantenberg menar inte att matriarkatet skulle vara idealsamhället. Istället pläderar hon för jämställdhet mellan könen, i enlighet med den övriga feministiska rörelsen. Det här, att peka på att inget förtryck är av godo, tror jag är viktigt eftersom en vanlig missuppfattning idag är att feminister är manshatare som eftersträvar just ett kvinnovälde. Så är det ju inte. Ett matriarkat är inte bättre än ett patriarkat, istället måste alla strukturer och normer som begränsar och förtrycker människor avskaffas.

Förutom sociala strukturer bundna till kön behandlar boken även den heteronormativitet som råder i vårt samhälle. Ett övergripande tema skulle därför kunna vara queer, vilket innebär att bryta mot sådana normer. Det är ju något som genomsyrar hela historien – då Petronius och hans maskulinistvänner sprider synen på männen som subjekt istället för objekt, då de går ifrån de traditionella familjestrukturerna där kvinnan försörjer mannen som tar hand om barnen och huset och funderar på möjligheten att leva med andra män och då deras mansrörelse tillslut resulterar i en större acceptans för männens rättigheter och alternativa sätt att leva på i det egaliska samhället.

- Du? Jag tror att jag vill bli manssaksman när jag blir stor.

- Det tjänar inget till.

- Jodå. Jag kunde bli språkforskare. Det är viktigt att befruska språket. Och så kunde jag konsekvent gå in för att rensa ut alla ord som visar att kvinnorna har fruväldet i samhället.

Egalias döttrar, s. 143

Att beskriva språket i ’Egalias döttrar’ är svårt. Å ena sidan är det tråkigt och poesilöst och meningarna är ofta korta och ganska hårda, men å andra sidan är det otroligt målande och bokens starkaste kort. För precis som jag skrev i det första inlägget har Gerd Brantenberg ändrat mönstret i språket så att det utgår från en kvinnlig norm, istället för en manlig som i vårt språk. Kanske är tråkigheten till fördel för denna förändring och styr läsarens fokus åt rätt håll.

’Egalias döttrar’ är en roman i två delar. I den första delen presenteras de strukturer och normer som råder i Egalia, världen där historien utspelar sig och där det är mannen som fått rollen som Simone de Beauvoirs andra kön, genom att läsaren får följa den unge mannen Petronius under några väl valda stunder i hans vardag. Petronius är en ifrågasättande kvinniska (jämför människa) och finner sig inte alltid i de mallar som det egaliska samhället format för männen – han tycker inte att det är rätt att han blir förlöjligad för att han vill bli sjökvinna (motsvarigheten till sjöman och ett av många kvinnodominerade yrken i Egalia),  eller att män ska behöva vara rädda för att promenera genom parken efter mörkrets inbrott. I den andra delen sällar han sig till en grupp män som delar hans åsikter och en maskuliniströrelse som strävar efter jämställdhet i Egalia startas.

Den skönlitterära formen känns inte som Brantenbergs mål utan snarare som ett medel för att nå ut med ett budskap som ofta framförs i facklitteratur men då inte når lika många. Det finns mängder med tunga böcker som beskriver de olika strukturer som styr vårt samhälle men inte lika stora mängder läsare orkar ta sig igenom dem. En saga är mer överkomlig. På samma sätt kan det kännas som ett billigt knep att vända upp och ner på den värld och det språk vi är vana vid för att visa på de ofta ganska sjuka förhållanden mellan könen vi ofta sväljer med hull och hår, men – hur många fler än de redan inbitna hade intresserat sig för ännu en hardcorefeministisk verklighetsskildrande klagosång? Och hade den väckt lika mycket uppmärksamhet? På det här sättet lurar författaren läsaren att först tycka att det förtryck männen i Egalia får utstå är helt fruktansvärt, vrickat och verklighetsfrånkopplat för att sedan vända på situationen och sätta mannen i förtryckarens roll och genast känna sig som hemma.

Ibland märks det dock att boken är skriven i slutet av 70-talet och att mycket hänt i Sverige på jämställdhetsfronten, för vissa av situationerna som beskrivs kan kännas absurda åt vilket håll en än vänder dem. Och det är ju bra.

Ida Bryngelsson

I dessa dagar, då debatten kring begreppet "hen" går varm och då en kvinna blir uthängd på internet för att hon inte rakat sig under armarna, har jag valt att läsa den kultförklarade boken 'Egalias döttrar' av Gerd Brantenberg. I den ifrågasätts de patriarkala strukturer som råder i vårt samhälle genom en berättelse om ett fjärran land, Egalia, där det är kvinnorna som har de högavlönade jobben och försörjer sina män, medan männen  tar hand om hus och barn och gör sig vackra för att behaga kvinnorna.

Språket är centralt och används för att göra kvinnonormen ännu tydligare - befolkningen i Egalia kallas kvinniskor istället för människor, pronomenet man har ersatts av dam och istället för att behärska sig befruskar dam sig.

Jag har läst en liten bit och hakat upp mig flera gånger på dessa ord, vilket bara är ett bevis på hur könsbundet vårt språk är och hur hemmastadda vi gjort oss i det. Jag ser fram emot att läsa vidare!