bokcirkeln

- Du? Jag tror att jag vill bli manssaksman när jag blir stor.

- Det tjänar inget till.

- Jodå. Jag kunde bli språkforskare. Det är viktigt att befruska språket. Och så kunde jag konsekvent gå in för att rensa ut alla ord som visar att kvinnorna har fruväldet i samhället.

Egalias döttrar, s. 143

Att beskriva språket i ’Egalias döttrar’ är svårt. Å ena sidan är det tråkigt och poesilöst och meningarna är ofta korta och ganska hårda, men å andra sidan är det otroligt målande och bokens starkaste kort. För precis som jag skrev i det första inlägget har Gerd Brantenberg ändrat mönstret i språket så att det utgår från en kvinnlig norm, istället för en manlig som i vårt språk. Kanske är tråkigheten till fördel för denna förändring och styr läsarens fokus åt rätt håll.

’Egalias döttrar’ är en roman i två delar. I den första delen presenteras de strukturer och normer som råder i Egalia, världen där historien utspelar sig och där det är mannen som fått rollen som Simone de Beauvoirs andra kön, genom att läsaren får följa den unge mannen Petronius under några väl valda stunder i hans vardag. Petronius är en ifrågasättande kvinniska (jämför människa) och finner sig inte alltid i de mallar som det egaliska samhället format för männen – han tycker inte att det är rätt att han blir förlöjligad för att han vill bli sjökvinna (motsvarigheten till sjöman och ett av många kvinnodominerade yrken i Egalia),  eller att män ska behöva vara rädda för att promenera genom parken efter mörkrets inbrott. I den andra delen sällar han sig till en grupp män som delar hans åsikter och en maskuliniströrelse som strävar efter jämställdhet i Egalia startas.

Den skönlitterära formen känns inte som Brantenbergs mål utan snarare som ett medel för att nå ut med ett budskap som ofta framförs i facklitteratur men då inte når lika många. Det finns mängder med tunga böcker som beskriver de olika strukturer som styr vårt samhälle men inte lika stora mängder läsare orkar ta sig igenom dem. En saga är mer överkomlig. På samma sätt kan det kännas som ett billigt knep att vända upp och ner på den värld och det språk vi är vana vid för att visa på de ofta ganska sjuka förhållanden mellan könen vi ofta sväljer med hull och hår, men – hur många fler än de redan inbitna hade intresserat sig för ännu en hardcorefeministisk verklighetsskildrande klagosång? Och hade den väckt lika mycket uppmärksamhet? På det här sättet lurar författaren läsaren att först tycka att det förtryck männen i Egalia får utstå är helt fruktansvärt, vrickat och verklighetsfrånkopplat för att sedan vända på situationen och sätta mannen i förtryckarens roll och genast känna sig som hemma.

Ibland märks det dock att boken är skriven i slutet av 70-talet och att mycket hänt i Sverige på jämställdhetsfronten, för vissa av situationerna som beskrivs kan kännas absurda åt vilket håll en än vänder dem. Och det är ju bra.

Ida Bryngelsson