Boken som består av 421 sidor inklusive bilder och 28 kapitel har tappat lite av sin spänning när jag har kommit halvvägs genom den. Plötsligt verkar det som det enda handlingen handlar om är detaljer om spelandet på fotbollsplanen, de olika spelarna, vem som gjorde vilket mål och vilka matcher Zlatans lag förlorade och vann. Boken har förvandlats från skönlitterär till en dokumentär om exakt vilken fot Zlatan sköt med vid det målet osv. Bokens spänning har sjunkit från toppen till botten och jag börjar ana att denna bok har ett annat tema än ”pojken från förorten som ingen trodde på men lyckades ändå”. Det känns som om bokens tema och syfte nu handlar om att försvara alla de gånger Zlatan blivit orättvist utvisad, inte fått chansen att spela utan varit tvungen sitta på bänken eller hamnat i bråk och felaktigt fått skulden för att det ”inte var han som började”. Det känns som om man är tillbaka på mellanstadienivå när man under fotbollsmatchen på gympalektionen eller rasterna ofta började bråka om vilken sida av linjen bollen var på, vems tur det var att börja med bollen eller välja planhalva först. Det känns som om Zlatan i boken vill få en chans att försvara sig för att det alltid har funnits en anledning till att han har betett sig som han har gjort, (t.ex. som när han bråkar på planen). Genom att boken är berättad ur Zlatans synvinkel leder detta till att man sympatiserar med honom men jag börjar ändå undra om boken kommer att erbjuda mer än att försvara Zlatan för alla de gånger han har hamnat i bråk eller framställts som våldsam/egoistisk/kaxig i media. Just nu känns det mer som om bokens tema är: ”Det var inte jag som började, det var inte mitt fel, det var hans osv”.